Selektiv är mitt nya mellannamn. Hi Hi. Jag fyllde nyss år. Hipp hipp. Siffror kan få mig att fatta beslut. Jag skapar oftast planer utifrån någon slags ände. Något tar slut och något nytt börjar. Oftast så fattar jag dessa planer när allt har gått åt helvete. Det märkliga är att jag har börjat att förstå att HELVETET hela tiden skjuts längre och längre bort. HELVETET är inte detsamma. Man har lärt sig saker. Man tål. Jag tror att man tål för mycket tillslut. Man slentrian tål. Jag har börjat att skapa rutiner, Varför? Jo, för att jag vet hur nära allt är på väg in i ett nytt HELVETE. Jag är helt ointresserad av att upptäcka ett nytt HELVETE. Samtidigt så är jag nog redan där. Men det är ändå igenkännandets andedräkt som jag befinner mig i. Jag vet vilka vädersträck som krävs. Det intressanta är att min närstående framtid kräver totalt fokus av rätt verktyg. OCH det kräver en sjuhelvetes DISTANS för att mina steg skall fortgå framåt. Så satans lätt det är att sätta sig ner. Så lätt det är att få mental svindel. Jag känner igen DENNA platsen. Jag har hittat ut förut. Jag blir glad över att jag längtar in till min effektivitet. Jag har en tendens att bli klarsynt i KAOS. KAOS tar fram det bästa i mig. Det sämsta i mig leder mig in i HELVETET. En utmaning. Man tackar. Ett verkligt problem, med verkliga konsekvenser. Min nyfikenhet ligger i vem jag blir. Varje gång som jag har hittat min väg ut från HELVETET så är jag någon annan. Jag blir så jävla medveten om min ökande distans. OCH jag vet hur jag kan nyttja den. För varje gång som jag hittar ut ur HELVETET, så blir närvaron om att jag är hemma igen så enkel. Att vara HEMMA i vardagen och LIVET har enorma möjligheter ifall man är nyss hemkommen från HELVETET. IFALL man har löst en verklig GÅTA med sig själv som insats. Jag är inte ute ännu. HELVETET är även det en plats att vara på. Jag är där nu.Men jag är i dess utkanter. Inte längre i dess mitt. Eller, jag har nog aldrig besökt dess mitt. Jag är nog bara bekant med dess utkanter. Jag vet inte ifall någon har varit i dess mitt. Jag hoppas att ingen har sökt sig dit. Jag tror inte att man kan söka sig därifrån. Inte ifall man vill vara människa. Jag är på väg HEM igen. FAN, jag längtar. Jag hoppas att jag orkar gå hela vägen. Hela vägen hem. Men den vandringen måste tas, steg för steg. Insikt för insikt. Ett andetag i taget. Jag vet inte när jag är hemma igen. Men fan vad spännande det skall bli att se vem jag blev. Vem jag är då. Jag tror att jag är fin då. Jag hoppas i alla fall det. / KRAM!

ps. Det första som jag skall göra ifall jag hittar hem igen är att VILA i himlen en stund. :-)