Jag är tillbaka till KÄRLEK! En av TEORIERNA är att kärleken skapar ett livsnödvändigt beroende. När man blir kär så går ens eget hormonella system ner på halvfart. Man blir beroende av den andra för att bli hel igen. Kärlek gör att man plötsligt blir halv. Man måste komplettera. Ifall båda partners biologi är överens så övergår man från att vara enskild individ till att bli en gemensam "individ" där två biologiska varelser plötsligt kopplas samman.
Flödet behöver plötsligt samarbete. Intressant. Ifall endast den ena är kär. Ifall kärleken är "olycklig" så blir den "olycklige" halv. Oavsett. OCH inget att göra åt. Det går alltså omkring en massa HALVA människor. En massa OLYCKA. KÄRLEKEN är hård och krass. OCH den ber inte om lov. Den frågar aldrig ifall det passar. Kärleken gör det kärleken gör. OCH den vill inget. Den HALVERAR. Det spelar ingen roll ifall men bygger. Ifall man åldras. Ifall man minns. Kärleken hugger ALLA tvärs av. Den gör ALLA små. DEN amputerar, klipper, stympar och LÄMNAR. KÄRLEKEN är BLIND. DEN hugger och kapar vare sig det finns hopp eller inte. Kärleken dränerar. Ifall allt stämmer då? Ifall huggen är lämpliga och allt sker i rätt ögonblick. Ifall det enskilda tappat av FLÖDE plötsligt upprätthålls med hjälp av en simultan kran. Ifall KÄRLEKEN drabbar "RÄTT"? Då sitter man där.
Man blir SIAMES och man andas plötsligt med gemensamma LUNGOR. Man KRÄVER varandras blodomlopp. OCH allt är BIOLOGI. En hård teori. En teori utan valmöjligheter. Det som sker, det sker, när det sker. Utom kontroll. Rätt coolt faktiskt. Låter sunt. En sådan KÄRLEK skiter i moden. Den skiter i LÄMPLIGT.
Den bara DRABBAR blint. Så får det vara. Mest därför att en sådan KÄRLEK är skitjobbig. Mest för att en sådan KÄRLEK aldrig erbjuder flyktvägar. DEN bara hugger ens existens rakt av. SÅ stapplar man plötsligt till. Man söker stöd. Man söker kopplingarna som ger flödena kraft igen. Man drunknar och blöder. Man läker. Alla packningar spricker och allt hopp är ute. Kärlek är våldsam och TRUBBIG. Kärlek stympar och lemlästar. / Kram
ps. kärlek talar alltid RYSKA!
Flödet behöver plötsligt samarbete. Intressant. Ifall endast den ena är kär. Ifall kärleken är "olycklig" så blir den "olycklige" halv. Oavsett. OCH inget att göra åt. Det går alltså omkring en massa HALVA människor. En massa OLYCKA. KÄRLEKEN är hård och krass. OCH den ber inte om lov. Den frågar aldrig ifall det passar. Kärleken gör det kärleken gör. OCH den vill inget. Den HALVERAR. Det spelar ingen roll ifall men bygger. Ifall man åldras. Ifall man minns. Kärleken hugger ALLA tvärs av. Den gör ALLA små. DEN amputerar, klipper, stympar och LÄMNAR. KÄRLEKEN är BLIND. DEN hugger och kapar vare sig det finns hopp eller inte. Kärleken dränerar. Ifall allt stämmer då? Ifall huggen är lämpliga och allt sker i rätt ögonblick. Ifall det enskilda tappat av FLÖDE plötsligt upprätthålls med hjälp av en simultan kran. Ifall KÄRLEKEN drabbar "RÄTT"? Då sitter man där.
Man blir SIAMES och man andas plötsligt med gemensamma LUNGOR. Man KRÄVER varandras blodomlopp. OCH allt är BIOLOGI. En hård teori. En teori utan valmöjligheter. Det som sker, det sker, när det sker. Utom kontroll. Rätt coolt faktiskt. Låter sunt. En sådan KÄRLEK skiter i moden. Den skiter i LÄMPLIGT.
Den bara DRABBAR blint. Så får det vara. Mest därför att en sådan KÄRLEK är skitjobbig. Mest för att en sådan KÄRLEK aldrig erbjuder flyktvägar. DEN bara hugger ens existens rakt av. SÅ stapplar man plötsligt till. Man söker stöd. Man söker kopplingarna som ger flödena kraft igen. Man drunknar och blöder. Man läker. Alla packningar spricker och allt hopp är ute. Kärlek är våldsam och TRUBBIG. Kärlek stympar och lemlästar. / Kram
ps. kärlek talar alltid RYSKA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar