Eller så här?

Tänk ifall kärlekens inre är ett stort jävla skit samma?
Är det inte då allt är likvärdigt, osårbart och fritt.
Är det inte i läget av att saker inte spelar någon roll som akseptansen är total.

Och där bredvid så spelar allt total roll och där bor kärleken.

Kärleken bor granne med sin motsatts som är snarlik.

Var är då balansen?

Den finns nog inte. Inte i statisk form.

Kärlekens balans finns just i leken. Så borde det vara. Skit samma balanseras med "in till döden".

-Så då är kärleken allt?
-Visst. Allt på rätt sätt.
-Kan kärlek förstöra?
-Nej inte kärlek. Men kärlekens förgårdar kan bränna upp dig.
-Så man måste se kärleken och inte dess villfarelser?
-Sant! Många saker är förklädda för att förföra. Dom är viktiga att urskilja.
-Har du något tips?
-Ifall du känner efter och söker anledningen till din attraktion.
-Hur menar du?
-De flesta av våra handlingar styrs av ett falskt begär. Så här någonting.

Du tror att du är kär.

"Här hade jag radat upp en massa exempel på falsk kärlek"
Hur torrt får ett inlägg bli? Spydde på orden och torkade bort dom.

Så här istället:

Skit i definitioner och lev. Lev för satan. Tänk mindre och krama mer.
Jag tror att jag återigen kommit till ett läge där jag tycker "skit samma"
Vägen till "skit samma" är dock alltid intressant och jag är fortfarande kär.
Eller jag lär mig hur man kan vara när man är kär. Man kan hitta en jävla massa bra saker i ett tillstånd av kärlek. Jag måste vara rädd om det och därför så måste jag vara rädd om DIG! Och där är balansen.
Det är lätt att avfärda kärlekens styrka och betydelse. Jag märker det. Det är inte bra. Den ärliga kärleken är power så det skriker om det. Jag kan inte "skit samma" det. Detta är nog första gången som jag inte kan "skit samma" en sak. Detta känns stort och jag har bara krafsat på ytan. Jag tror tame fan att jag kommer att kunna flyga med hjälp av kärlek som bränsle. Jag börjar att tro det. Säkert!

Det här med livet är rätt jävla intressant och du är helt underbar. DU!