Tröja

Ett hus i staden utmärker sig genom att det har tappat sin färg. Fönstren står lite på halvt glänt och slår i otakt liksom för att försiktigt dölja sin skörhet. Inne i huset finns en familj. Per: Fadern i huset satt som vanligt i kökets soffa. Sofi: Modern stod och rensade fisk vid diskbänken. På golvet lekte deras två barn Sune och Anna. Dom låg där och tecknade på golvet. Ibland så fick dom sig en utskällning pga att dom var i vägen och att folk snubblade över dom när dom låg där på golvet. Moster Gertrud ligger fortfarande på sjukhus efter att ha halkat på de två tecknande barnen. I dag så tecknade dom tröjor. Långärmade tröjor. Golvet fylldes successivt mer och mer med långärmade tröjor i alla dess former och färger. Sune hämtade ketchupflaskan och började att måla vissa mellanrum med rött. Anna fick genast en snilleblixt: -Jag hade glömt. Men när jag spydde galla så växte en vacker grönfärg fram. Jag hämtar det jag sparade.

Hon sprang in på sitt rum och kom snart tillbaka med en tallrik grön galla. - Vad vackert ni gör, sade deras far med stolt stämma. -Men varför har alla tröjor så långa ärmar? -Vi såg på tv att folk som bor i stora fina hus med vackra parker har långa ärmar, svarade Anna. Jag vill också bo i ett stort hus och ha långa ärmar, tillade hon. - Det är bra att ha drömmar, sade mor. -Man skall alltid ha drömmar, det är i drömmarna som verkligheten finns. Var skulle annars verkligheten bo?

-Men dröm inte för stort barn, sade fadern. -De stora husen ni talar om blir färre och färre. Nu är det mer kortärmad och trappuppgångar som gäller. Tandlös och utsvulten. Men visst, ett visst mått av elchocker finns kvar. Har ni tur så kanske. Jag är inte den som dödar drömmar.

Anna och Sune målade glatt vidare. Deras målning tycktes växa sig större än huset. Större än vad kritor kan rymma. 

Tvärt om mot psykvården som gör sig liten och osynlig.                                      LÅNGÄRMATLÅNGÄRMATLÅNGÄRMA