The Dokumentär är ett försök att beskriva de teatrala kvalitéerna i verkligheten. Kanske kan man tala om att allt är dokumentärt. I anslutning till detta växer härmed ett experiment fram. Verkligheten i form av ett teatermanus.
The Dokumentär är en vision. Här presenteras ett möjligt manus till en möjlig teater – ett collage av verkliga dokumentära samtal. Allt är garanterat kopierat och stulet.
THE DOCUMENTÄR
Prolog, scen ett: ”olagligt”
Prolog, scen ett: ”olagligt”
I en trapp sitter Monique. Hennes ansikte är vänt åt väster.
På scenens norra sida står 3 kandelabrar.
På scenens norra sida står 3 kandelabrar.
Monique:
– Jag kan göra det. Jag visste att jag kan förlåta.
– Det kändes bra. Jag klappade inte ihop.
– En vanlig tonåring förstår att det här är inget att bry sig om.
– Jag kan göra det. Jag visste att jag kan förlåta.
– Det kändes bra. Jag klappade inte ihop.
– En vanlig tonåring förstår att det här är inget att bry sig om.
Medan Monique uttalar sin replik träder en man in från scenens södra sida. Med sig har han ett elverk som placeras mitt på scenen.
Efter att Monique uttalat sin replik börjar mannen att starta elverket.
Efter att Monique uttalat sin replik börjar mannen att starta elverket.
Monique och mannen sätter sig ned bredvid elverket. Livligt samtal utbryter. Båda pratar i mun på varandra vilket gör de flesta repliker omöjliga att urskilja. Med jämna mellanrum reser sig en av de två från golvet och förflyttar sig till andra platser, alltjämt pratande. I samband med förflyttningarna kommer dom åt en mikrofon, så att vissa spridda repliker och korta replikväxlingar blir klart urskiljbara – nämligen följande:
– Vi måste ta upp liftaren!
– Vi måste ta upp liftaren!
–
– Hur gammal är du?
– Vi måste ta upp liftaren!
- Vi måste ta upp liftaren!
– Vi måste ta upp liftaren!
–
– Hur gammal är du?
– Vi måste ta upp liftaren!
- Vi måste ta upp liftaren!
Telefonen ringer två gånger.
- Hallå? Ja!
– Konstkritikern trodde att det var en performance!
Elverket stängs av. Ur högtalarna hörs tivolimusik och meningen: ”…we will defend our island, whatever the cost will be…”
Musiken tystnar och Monique gör en segergest: Bandspelaren har bemästrats och börjar låta. Ett kaotiskt hoppande mellan breakbeats och kängpunk, radioröster och radiobrus, samt ett gammalt kassettband med språklektioner. Röster ur bandspelaren varvas med repliker från Monique och mannen, som nu återupptagit sina livliga (och mestadels ohörbara) samtal.
Musiken tystnar och Monique gör en segergest: Bandspelaren har bemästrats och börjar låta. Ett kaotiskt hoppande mellan breakbeats och kängpunk, radioröster och radiobrus, samt ett gammalt kassettband med språklektioner. Röster ur bandspelaren varvas med repliker från Monique och mannen, som nu återupptagit sina livliga (och mestadels ohörbara) samtal.
- Två deciliter mjöl. En nypa....
- Parlamentariska regler gäller.....
Slut på prologens första scen
Det var inte meningen att detta skulle läggas ut. Men nu så är det ute så......
Är collage en väg att gå? Hade jag tyckt att detta var något ifall jag satt i publiken. Jag är rädd för det. Jag hittar inga direkta ingångar till det jag "ser" och det tycker jag om. Att inte förstå, att inte få det som jag förväntar. Men, vad enkelt. Ge mig ett förvirrat collage. Sätt upp det på en scen och förför mig. Är det så enkelt? Ja tyvärr!
Det var inte meningen att detta skulle läggas ut. Men nu så är det ute så......
Är collage en väg att gå? Hade jag tyckt att detta var något ifall jag satt i publiken. Jag är rädd för det. Jag hittar inga direkta ingångar till det jag "ser" och det tycker jag om. Att inte förstå, att inte få det som jag förväntar. Men, vad enkelt. Ge mig ett förvirrat collage. Sätt upp det på en scen och förför mig. Är det så enkelt? Ja tyvärr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar